Minneskväde 4

MINNESKVÄDE 4

I norska kriget

Affärn vid Bornhöft är den sista gången,
som svenska trupper utom halfön stridt.
Därpå kom Kiel, den store kjejsarn fången,
och så mot norska fjällen gick vår ridt.
Husar och häst det underligt här funno
bland höga fjäll mot trupper, som försvunno
och löpte undan jämt i skog och snår.
>I ord är norsken stor, men rädd om skinnet<,
fanjunkar’ Lejon sa’,  men — ej i minnet
vi väcka må, hvad än ger öppna sår.
 
Med Lejon, en af Borhöfts medaljörer,
förtjenar nämnas än en gång i dag.
Det var vid Glommen. Norska tiraljörer
från andra stranden sköto friska tag.
Man skulle öfver, Lejon kastar tömmen
och vadar med sin tropp rakt ut i strömmen,
dit plank och hö och stockar kastas ned.
Trots pels på rygg och packning, han manöver
 går raskt och bra. Hans tropp är snart däröfver,
och det går löst mot norska jägarled.
 
De norska jägarna, sin vana trogen,
ta’ kvickt till benen, allt vad man förmår,
och ryttarne förfölja dem i skogen,
men fastna här och där i kärr och snår.
Det blåses samling, och de återvända,
och det blev natt, bivuack och eldar tända,
men Lejon saknas.  Skjuten tror man karl’n,
och nedstämd blir man, mer och mer, och butter.
Då kommer han med trettio  >norska gutter<,
i skogen tagna i en vattenkvarn.
                            ————–
Ett sekel snart i tidens böljor glidit
se’n sist i fält den svenske ryttarn red.
Men ock på fredlig stråt husaren ridit
med heder fram i svenska härens led.
Det kräfs ock mod i fred att vapen bära,,
ty det skall hållas blankt och högt i ära,
och därtill kräfs båd’ mod och tålamod.
Men, gör man blott sin plikt i lifvets öden,
kan man , i krig som fred, gå trygg i döden,
ty uppfyld plikt är då en rik klenod.
 
Hvem vill ej fred i våra svenska bygder?
Men fred, som skyddar oss mot våld och väld.
Ej alla mänskor födas blott till dygder!
Än mången blir mot sjelfvisk våldsbragd ställd!
Skydd fordras därför än, som forna dagar,
mot utländsk våldsbragd och för egna lagar,
och därför är det, vår armè är till.
Till skydd vårt svard är smidt, och ej till skada;
till lås för riketsport och bondens lada;
och niding den, det låset bryta vill.