Minneskväde 3

MINNESKVÄDE 3

 
 I kriget mot Napoleon
 
Så kom de år, då franska örnen stäckte
sin vinges kraft mot ryska steppens snö,
men än en gång sin flykt mot norden sträckte,
att denna gången segra eller dö.
Mot örnar tre vid Leipzig klon han spände,
då svenske kronprinsen mot honom vände
ett slag af klingan, så att vingen brast.
Så låg den franska örnen blodbegjuten;
af Bernadotte, som svensk, blef vingen bruten.
Så spelar ödet underliga kast.
 
Från Leipzigs slätter, där den svenska hären
med ära blödt i  >de förbundnes<  led,
och, som Dennewitz och vid Grossbeeren,
Mörners husarer äfven redo med,
gick Sveriges kronprins med sin tappra skara
att Sveriges rätt mot Danskarna försvara,
som ofta gjorde strandhugg mot vårt land.
I Holstein skulle nya lagrar skäras,
och där på gammalt vis vår ovän läras,
att strafflöst tänds mot oss ej krigets brand.
 
 Bornhöft
 
Ren hade Lübecks gamla vallar vunnits
utaf Carl Johans segervana svärd.
Dess garnison, som flytt, vid vid Bornhöft hunnits
utaf hans förtraf på dess raska färd.
Här vid en å samt vallar, hus och gropar
stod en fientlig kår i täta hopar
beredd att slåss, och icke längre fly.
Då endast rytteri dem nu förföljde,
man fann sig tryggad, då man här sig döljde
i en af svåra hinder skyddad by.
 
Gen’ralen Sköldebrand med tolf skvadroner
beslöt dock kasta fienden ur byn.
Tre tusen studsare och sju kanoner
mot honom blixtrade från dess bryn.
Men Sköldebrand var van att trotsa faran,
och högt han ropade till ryttarskaran:
>raskt framåt gossar, framåt, raskt och käckt!
Här kan förvärfvas hjältenamn och ära,
och prinsen vill, vi skola lära
att hålla svenska ryttarn i respekt<.
 
Ett glatt  >hurra<  från Mörners raska bussar
var svaret, han på sin befallning fick,
och likt en flod, som bryter alla slussar,
i oemotståndlig fart det framåt gick.
Främst rider Cederström, och raskt han trafvar
igenom ån; se’n öfer vallar, grafvar
i fyrsprång bär det af mot skrot och skott.
Nu Cederström blef skjuten genom armen,
och kornett Kock fick en granat i barmen
och Planting föll, se’n pannan bräckt han fått.
 
Men Lancken skrek:  >hurra<,  och framåt sprängde
de tappre in i byn, som en lavin.
På edra klingor blodigt lager hängde;
Barck, Plomgren, Platen, Gyllenkrok, Cervin,
Cronacker, Eklund, Ekensten och Bille,
och många tappre fler, som visa ville
sin bästa exercis, en vacker syn.
Och inni Bornhhöft bakom hus och vallar
bet svenska stålet djup i oväns skallar,
och Sköldebrand var herre uti byn.
 
Den var ej Lützen eller Narva.
En förpostfäktning blott i krigisk tid.
Men torde det väl mindre mod ej tarfva
att dö för land och plikt i enskild strid.
Hvem vet, hvad strid som afgör folkens öden?
Med samma mod red Bornhöfts män mot döden,
som Carls och Gustaf Adolfs tappra här.
Ett vittnesbörd de gifvit oss tillika,
att framgång icke ryttaren skall svika,
om blott han djerf och rask och öfvad är.
 
I jordens mull sig Bornhöfts hjeltar gömma,
en hvar med ära i sin grafhög lagd.
Men regementet aldrig dem skall glömma,
skall alltid minnas deras vackra bragd.
Hell eder, Bornhöfts hjältar! Till er ära
må ert reg’mente högt standaren bära,
och trogen vakt skall alltid kring dem stå
så att, om åter krigstrumpeten skallar,
och våra ryttare till vapen kallar,
de som vid Bornhöft rida, äfven då!
 
Men ej må minnet utaf forna strider
och tvist, som längesedan bilagd blef,
förgrumla vänskapen, som nya tider
och nya händelser oss förskref.
Den förr vår ovän var, är nu vår broder;
och då vid >Sundet< resa minnesstoder,
i godt kamratskap må vi resa dem.
Att värnplikt fullgjorts emot nabolandet,
ej kan numer det nöta vänskapsbandet,
som knuter samman svensk- och danska hem.