Minneskväde 2

MINNESKVÄDE 2

 
I svenska garnisoner   
                                                                              
Regmentet lades här i garnisoner
längs vestra kusten, hvar man fann det bäst.
Patruller gick ur alla sex skvadroner
att möta hvarje ovälkommen gäst.
Så bröt mot ryssen ut den gamla spliten,
och man fick byta hugg med moskoviten,
och fick i Finland mången högtidsstund.
Flinkt högg man in på ryssar och barbarer,
och på vår flottas skepp som >sjöhusarer<
streds tappert med vid Viborg och Svensksund.
  
I finska kriget.
 
Vid Umeljaki stred man ock med äran —
kung Gustaf själf här åsåg deras lek —
och glad fick kungen här husarhugg lära,
för hvilka moskoviten undan vek.
Den gulblå tröjan hölls se’n högt i heder
bland Finlands folk långt ned i djupa leder,
och omtyckt blef husaren, hvar han red.
Fast kort var kriget, vänskapsband då knötos
som räckte lifvet ut, och aldrig brötos.
När man red hem, red mången finne med.
 
Så kom man hem, och så small olycksskottet,
 som lade  >tjusarkungen<  ned på bår.
Med nidingsdådet uti kungaslottet
kom sorgens tid, fast några fredens år.
Man glömde dock ej bort att vapnet öfva;
och snart i Pommern fick man åter pröfva
mot franska trupperna sin exorcis.
Bror Cederström red ner att öppna dansen,
 >Hampus Husar<  satt upp vid Kneiperskansen,
och så gick leken rundt på gammalt vis.
 
I tyska kriget
 
 I tusen fejder, äventyr och faror
här Mörnerska husaren lagrar skar.
Än tog man tross, än fångar, hela skaror,
ibland ett tjugotal på hvar husar.
Patrullen Borrman, tre husarkrabater,
tog fransmän, som de var tennsoldater,
och kom med hundra fångar till skvadron.
En natt blef Rostock väckt vid den fanfaren:
>Licht in den Fenster !  Schwedischen Husaren !<
Och Platens fångst blef >hela garnison<.
 
En annan dag mot holländska dragoner
vid Kiesow Stockenström och Lancken stred,
då sex fransyska jägareskvadroner
red upp mot dem i slutna ryttarled.
Men Lancken med skvadronen, snabbt som tanken,
högg in på franska rytteriet i flanken
med sådan fart, att han det vända tvang.
Bland fransmän nämndes sedan von der Lancken,
som småväxt var, den lille tusan — fanken,
och som på franska har en bättre klang.
 
En anekdot från samma dag kan nämnas
om gubben Bülow, lustig nog minsann.
Hans namn får ej i dag åt glömskan lämnas.
Fanjunkar ‘ Bülow var en tapper man.
Mot franska rytteriet pågick striden,
och Bülow var i farten hela tiden,
och hade alltid skarpa hugg att ge !
Då ropade någon i kalabaliken:
>du schwed’scher Bluthund! < Bülow ger repliken:
>vet hut, förbaskade parlä —- frangsä !<
 
Två år gick kriget på i dessa nejder
och öferallt var Mörners Hussar med.
Vid Kruckow, Zarrendorf, Demmin, stod fejder,
där tappert Cederström och Essen stred.
Och vid Darguhn och Redebaska gärdet,
där Stockenström fick storkorset af  >Svärdet<,
då, en mot tjugo, tappert han höll ut.
Kring Stralsunds vallar stod den sista striden ——-
mångdubbelt stark var fienden den tiden.
Så blef i Tilsit fred, och kriget slut.
 
 
Åter i Sverige
 
En stormig höstdag styrdes hemåt färden.
Sjön vräkte skeppen som i raseri,
att Pommerlandet skiljts från svenska härden,
trots allt det hjältrblod, som spillts däri.
Men utan några svårare förluster —–
än här än där vid våra svenska kuster —-
kom hjälteskaran lyckligt dock i land.
Så börjardes här hemma ridten åter,
att vakta kustenrna emot försåter,
och hålla utkik längs vår vestra strand.
 
Det var de sorgens år, de dystra tider,
då finska hären, blödande och arm,
trots allt sitt hjältmod, trots svält och strider
såg Finland ryckt från Sveamoderns barm.
Inunder dolman slog då månget hjärta
af sorg och harm och manligt bitter smärta
att ej få vara med i Finlands kamp.
När man om Pulkila och Lappo hörde,
och ryktet bud om Döbelns strider förde,
tog mången hårdt om fästet på sin pamp