Hästarna

HÄSTARNA

Hästarna vid K7

Det viktigaste för en beriden soldat var hans häst, en husar utan häst var en infanterist någonting som gud förbjude, ett lägre stående väsen.

”A horse! A horse! My kingdom for a horse!” utbrast kungen av England Richard III i Shakespeares drama. En ryttare på slagfältet utan sin häst var inte mycket värd.

Hästarna besiktigades också, iakttagelserna av dessa besiktningar antecknades i generalmönsterrullorna. Noteringarna om deras färg, storlek och ålder är någonting som bjuder betraktaren på en inblick i förgången tid. Måttet på en häst angavs bakom sadeln i kvarter och tum, inte som idag då man anger mankhöjden. En ”qvarter” motsvarar 14,84 cm.

Remonteringen

Hästarna till regementet inköptes av respektive skvadronschef och det var på hans bedömning allt vilade. Vissa grundkrav skulle dock uppfyllas och det var för det första att inga hingstar fick förekomma, endast vallackar och ston, sen var höjden ett viktigt kriterium

Vid hemkomsten från fälttåget i Tyskland 1813-14 besiktigas regementet och bland hästarna förekommer nya färgbenämningar som ”eselmaul” och rehar. Dessa färgsättningar              Hästbeståndet hade förnyats under ”kampanjen” dels på grund av de hästar som stupade vid Bornhöft, men även på grund av de som ”kasserats” eller som man säger på modern ”hästsvenska” dömts ut.

Den enskilde officeren fick liksom beträffande uniform och utrustning själv stå för hästhållningen och man får förmoda att många nya officershästar inköptes i Tyskland.  Som ett exempel på denna hästhandel finns den berättelse som generalen Skjöldebrand beskriver i sina memoarer, om hur han köpte in den häst som skulle bära honom i bataljen vid Bornhöft: ”Jag köpte dock en på Stralsunds torg, som var ganska vacker,fastän ej till den grad som den olyckliga Yvenackren,  ej så fin, ej så hög encolure, men väl sammansatt felfri så mörkgrå att han var nästan svart, arg och elak, varigenom andra köpare avskräcktes

Han hette först Medor, men de Mörnerska husarerna kallade honom Gubben, hvilket namn han fått behålla. Han lefver ännu,är nästan helt hvit, men går säkert så jag rider honom ännu, ehuru han är 22 år gammal, som svarar mot fulla 70 år hos en människa, hvilket är min ålder, då jag skriver detta. Må läsaren icke förtycka att en gammal ryttare bland sina minnen egnat några rader åt en ädel och tapper häst, som i så många år troget burit honom och med eld och begrepp åtlydt minsta tecken af hans vilja. Snart behaglig i alla rörelser och fick ett starkt lopp i karriären.”

 …jag lät med trumpeterna återkalla flankörerna… i det samma började jägarelden från hela fronten… jag kommenderade marsch och Gubben, som var rädd för skott och hoppade vanligen, aktade dem nu alls intet…. jag släppte ut honom i fullt språng och ju mer det sköts, ju mer ökades hans iver, så att han slutligen så gott som skenade…

Två år efter Bornhöft  blev Skjöldebrand ägare till Skårby, där Gubben fick framleva sina sista dagar. Gubben fick sin grav nära Bornsjön, mellan Skårby och Fågelsta.

Gubben är väl den enda av Bornhöftshästarna vars grav man än idag kan besöka. Texten på gravstenen lyder:

                    GUBBEN
           ÄDEL STRIDSHÄST
PRÖFVAD D 7 DECEMBER 1813
                  DÖD 1828

  Uppenbarligen trivdes Skjöldebrand bra i sadeln och inte bara i stol nr 18 på Svenska Akademien.

 Ridutbildningen

”Jag hade nu lärt mig att sitta väl till häst. Detta är något av det mest betydelsefulla i livet….” Winston S Churchill, My early life.

Redan år 1816 klagade Bror Cederström över avsaknaden av ett ridhus för remonters och rekryters utbildning, då det några år senare byggdes ett dylikt vid Drottningtorget underlättades undervisningen i ridning markant.

Innan ridskolan på Strömsholm 1868 organiserades fanns militära ridskolor i Sverige vid olika kavalleriregementen, t.ex. i Malmö. På Kronprinsens husarregemente under 1840-60-talen leddes denna av den framstående stallmästaren Giese född 1799 död 1868. Hans företrädare på stallmästarposten var Fritz von Schultz.